Kapitel 1-5

KAPITEL 1
INLEDNING




SIDAN 11

"Hon såg imponerad ut. Vi drack Pepsi, rullade och sedan körde jag henne hem i min gamla Lincoln av 1941 års modell. Jag sjöng I´ll Never Stand In Your Way för henne. Det är en countrylåt. Efteråt var jag osäker på om det inte varit bättre att sjunga en negro spiritual. Ingen kan ju påstå att country är speciellt sexigt upphetsande. Till skillnad från negro spirituals."






KAPITEL 2
INLEDNING





SIDAN 20

"Don´t leave me now", stöter hon ur medan hon börjar gråta.
"I want to be free", svarade jag.
"I need you so", fortsätter hon.
"Baby, I´m a lonesome cowboy", försöker jag och fortsätter:
"On my way to Blueberry Hill".
"I want you, I need you, I love you", säger hon och trycker sig mot mig.
"Honey, I got a lot of livin´to do", avbrygter jag och sliter mig fri.
"Don´t be cruel, please don´t be cruel, you are my teddy bear", snyftar hon.
"Dixie, you ain´t nothing but a hound dog, you ain´t no friend of mine".
"Love med tender", bölar Dixie. "Any way you want me, that´s how I will be."




KAPITEL 3

INLEDNING




SIDAN 27

"Jag gick i småskolan på Lake Street. Den var för vita ungar. Den var OK. Under morgonbönen fick jag sjunga solo ibland. Det var det bästa. Eller rättare sagt det nästa bästa. Det bästa var när min fröken, Mrs Oleta Grimes, anmälde mig till en talangtävling på Barnens Dag. Jag var tio år och sjöng Old Shep. Jag kom femma. Låten handlar om en hund som blivit gammal och sjuk och måste avlivas. Men just innan hans gråtande husse skall sätta kulan i honom lägger han sin nos i husses knä, tittar honom i ögonen och dör av ren solidaritet.

Inget öga var torrt när jag sjungit färdigt..."


"East Tupelo var ett vitt getto. Skjulet vi bodde i var typ shotgun style. Den som ville kunde skjuta rakt igenom huset med ett hyfsat hagelgevär utan att något stod i vägen. En av mina sysslor bestod av att, helst innan solen gått upp, fylla en tvättbalja med vatten och låta den stå i solen hela dagen så vi hade varmvatten till kvällen. På lördagarna sattes jag i tvättbaljan för att skrubbas ren och fin till söndagens gudstjänst..."


"Jag var barn av den amerikanska södern. Och det är jag stolt över. Vilket säkert fisförnäma newyorkliberaler, med ena benet hos psykologen och det andra i pillerburken, fnyser åt medan de ångestfullt grubblar över villkoren för människans existens..."




KAPITEL 4
INLEDNING




SIDAN 27


"Jag sjöng två sentimentala ballader. My Happiness och That´s When Your Heartaches Begin. I ett rum bredvid stod Sam Phillips vid ett kontrollbord, försett med vridrattar, och mixtrade med nåt. Vid sidan av kontrollbordet fanns maskinerna som graverade orginalplattor. Längst bak stod två stora bandspelare av märket Ampex 350.

De låtar jag körde var ungefär som Old Shep. Fast hunden var utbytt mot brudar. Jag lät väl ungefär som de flesta lantissångare i trakten. Om sanningen ska fram."




Sam Phillips och Sun Studio i Memphis.



"Vi lämnade Tupelo för att söka lyckan i Memphis. Vi lämnade fattigdom och bråk. Vi åkte Route 78 mot Promised Land, med morgonsolen i backspegeln. Farsan körde, morsan stirrade ut på de böljande landskapet med kudzugräs i oordnade tuvor och trädgårdar med halvdöda vildaplar, vissna vaxbönor och ruttnande auberginer."


Morsan nynnade på Peace In the Valley medan hon tittade ut, ungefär som om det varit en besvärjelse. Själv satt jag tyst. Tretton år och tyst..."



KAPITEL 5
INLEDNING




SIDAN 42

"Innan hon lagt på luren var jag där. Sången hette Without You och var skriven av en svart kille som satt inne. Mr. Phillips hade goda erfarenheter av fångar. Året innan hade han haft en brottarhit med ett band från statsfängelset i Nashville som kallade sig The Prisonaires. De hade, under stor uppståndelse, körts med poliseskort till Sun Studio i Memphis för att spela in Just Walking In the Rain som blev en kanonhit i bomullsbältet.

Johnnie Ray gjorde efter något år en halvrisig cover som hans stora bolag lyckades kränga utanför bomullsbältet. Världen i övrigt alltså."



"Jag hade fått nys om att man kunde spela in privata skivor på Union Avenue 706 hos Sam Phillips som hade en riktig skivstudio där folk som BB King, Ike Turner och Joe Hill Louis spelade in. Så jag gick dit... Damen bakom disken hette Marion." (Bilder: B.B. King, Ike Turner och Phillips, Elvis och Marion).






Låna boken på biblioteket eller beställ den till specialpris!
Boken är rolig, fräck, vanvördig och bitvis lysande! Gotlands Tidningar
Kunskaperna har Schlaug på 10 000-kronorsnivå! Expressen
Vilken överraskning! Betyg: 5 stjärnor! Bokus, läsarpanel
Lyssnar väl på Elvis ibland, men boken fungerar trots att jag inte älskar honom precis. Men boken älskar jag! Boksidan.net
Mer info här!